Om man inte har något att säga, bör man vara tyst. Sägs det. Och det låter ju klokt. Men vem eller vad avgör om man har något att säga?

Kan mina ord som inte tycks säga någonting i ett sammanhang, i ett annat vara fyllda av innehåll och mening? Förmodligen. Varför skulle annars barnet så envist jollra fram sitt språk? Så vem avgör egentligen om och när orden är värda att uttalas?

Skrev förra veckan (070920) om Wittgensteins tanke, att orden och meningarna får sin betydelse i kontexten. En kontext där både talaren och lyssnaren/läsaren har sina platser. Vi kan omöjligen bestämma vad andra ska uppfatta för betydelse i våra ord. Och kanske därmed inte heller om talaren istället för att tala borde ha varit tyst. Däremot kan vi bestämma vad vi lyssnar på.

Det är som att orden genom att användas ger oss en mening. Ibland kan till och med de egna orden överraska med innebörder man aldrig kunnat ana att man skulle kunna uttala. Genom att använda orden kan vi således bli upplysta. Som Dag Hammarskjöld uttrycker det i sina Vägmärken:

Dåren ropade på torget. Ingen stannade för att svara. Så bekräftades det då att hans teser var oemotsägliga.

Så kanske jag inte har något att säga, men väl låter orden tala.