Sextonde söndagen efter Trefaldighet
Dagens bibeltexter: 1 Kung 17:17-24; Upp 2:8-11; Luk 7:11-17; Ps 107:18-22

Jesus begav sig till en stad som hette Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. (Luk 7:11-17)

Att somna är att dö en smula. Varför skulle barnet annars så ogärna avsluta sin lek för att sova? Eller tonåringen med livet framför sig gärna sitta uppe halva natten med kompisarna? Eller sömnen bli en tillflykt då vi inte mår bra? Det krävs mod och tillit för att såväl dö som somna. Vi vågar somna i tron på att det finns en morgondag, men vågar vi dö i tron på att det finns en morgondag?

I texten ovan förvandlar Jesus död till liv genom sin närvaro, sin handling och sitt tilltal. Jesus ser den sörjande kvinnan och drabbas av medlidande. Han låter inte henne och hennes sällskap passera förbi utan stoppar dem för att ge sin hjälp. Han är där och han ser, han stannar den pågående begravningen och tilltalar den döde så att denne får livet åter. Genom ett enda ögonblick, en enda person, en enda handling blir livet förvandlat för människorna; sorgen blir glädje när döden blir liv.

Detta är möjligt för att Jesus blivit närvarande i en döende värld. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och talat om Guds rike där andra ordningar gäller. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och blivit dess död genom sin egen död. I en värld på väg att gå under i sin egen nöd, har Jesus kommit och genom sin uppståndelse blivit dess liv.

Hösten är här med avlövning och förfall. Naturen kläs av sin skönhet, blir spretig och mörk. Så dör den varje höst för att varje vår återkomma med liv och förnyelse när nya löv fyller grenarna med lummighet och grönska och nya blommor sprider sin färgglada skönhet. Döden är endast en övergång till något annat, precis som sömnen banar väg för en ny dag.

Att somna i tron på att få vakna till en ny dag är lika tryggt som att låta döden föra vidare till livet. Det finns somligt värt att dö från redan i livet, sådant utan vilket det verkliga livet inte är möjligt. Det finns för oss alla en höst med avklädning och karghet att gå igenom, för att beredas för vinterns vila och väntan. För se, sedan kommer en vår med nytt liv till det som synes vara dött. Ett nytt under vid Nains stadsport då Jesus ger den döde liv.

” – snart stundar natten.”
Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja! (Dag Hammarskjöld)