Trots ett omfattande ointresse valde jag att vara så tillmötesgående att jag lyssnade en stund, då jag hejdades av en telefonabonnemangsförsäljare. Hans erbjudande var naturligtvis bättre än allt jag kunde få med mitt nuvarande ringsystem. Jag försökte påpeka att jag är nöjd med mitt val och inte är intresserad av att byta. För detta hade han ingen förståelse (eller om min replik helt enkelt inte ingick i det flödesschema han fått lära sig att samtalet skulle följa), utan fortsatte nitiskt sitt försök att få mig att teckna ett nytt abonnemang. Efter min fråga varför han var så enträgen upplyste han mig om att de från operatörens sida ville ha nöjda kunder. Hm, försäljaren representerade samma operatör som jag redan var kund hos och jag hade just ägnat ett mått av tid och energi åt att påtala att jag var helt nöjd med mitt abonnemang. Det var då jag förstod att det inte var jag som skulle vara nöjd med mitt val utan försäljaren.

Är det så individualismen fungerar i kollektivets tjänst? Det som tidigare utgjordes av storebror statens val åt medborgarna, utgör nu en arena av frihet för individen. Den enskilda människan väljer. Men naturligtvis är hon inte fri att välja efter eget tycke och smak. Nej, hon bör vara så uppdaterad i frihetens valsituationer att hon vet vad hon ska välja. Poängen är nämligen att varje enskild individ ska välja exakt samma sak som alla andra också väljer. Så har vi vår frihet, men slipper det otäcka i att stå ensamma. Så kan vi vara vårt eget centrum kring vilket allt annat kretsar, utan att ställas utanför allt som kretsar runt.

Så om vi tidigare gjorde samma saker som alla andra för att det var så man gjorde, gör vi nu samma saker som alla andra för att vi alla individuellt har valt det. Varför skulle vi annars vara så många som bloggar? Men vem är storebror i denna individualistiska valfrihetens kollektiv?