Cyklar förbi en balkong. Det hänger alltid tvätt på tork på ett snöre som är spänt tvärsöver den där balkongen. På tvättstrecket hänger kläder i två delar. De liknar pyjamasar. Fast det beror förmodligen bara på min lokala svenskorienterade uppfattning om hur kläder ska se ut.

Det är något hoppfullt med den där tvätten. Att någon bemödar sig att tvätta, och därmed hålla smutsen borta, tyder på hoppet om en morgondag.

Det som för bara ett par generationer sedan var ett rejält dagsverke – att få tvätten skinande vit och ren – har idag förenklats intill nonchalansens gräns. Medan maskinerna snurrar, blöter, skrubbar, sköljer och torkar kan nutidsmänniskan ägna sig åt annat.

Så talar tvätten på balkongen till mig. Den hänger alltid där och den talar om smuts, om renhet, om mänsklig möda, om bekvämlighet. Och så ställer den frågan om hoppet om en morgondag.