Drar mig till minnes en bild som en person berättade en gång, som handlar om människan, sommaren och hösten.

På sommaren finns alla fina blommor i alla tänkbara färger. Dessa färgglada blommor fångar vårt intresse och vår förtjusning. Under samma period är alla trädens löv gröna. Bara en enda färg och få är det som hänförs av dessa.

Så kommer hösten och löven får för sig att försöka likna blommorna. Löven skiftar i färg, från grönt till några av blommornas glada kulörer. Så drar de till sig uppmärksamhet och beundran. Men då händer det förfärande: Löven lossnar och ramlar av från träden!

Så är det som att det fungerar utmärkt för blommorna att ha olika färg, men inte för trädens löv. Orsaken är naturligtvis att löven och blommorna har olika uppgifter. Så självklart, men är det inte påfallande ofta vi människor frestas tro att bara vi vore som någon annan, någon som väcker mer uppmärksamhet än vad vi gör och är mer beundrad än vad vi tycker att vi är, då vore allting bra. Och så strävar vi efter att bli som de vi inte är och därmed förlorar vi, precis som höstlöven, fästet och kan inte längre vara det som vi var tänkta för.