En del
En del relationer är ju lite mer ansträngda än andra. För mig är relationen till tiden en sådan. Utifrån ett stort tvivel på om tiden överhuvudtaget finns, blir min relation till detta diffusa, som kallas tid, komplicerad.

Trots detta ställer jag mig stundom frågan om vart tiden tagit vägen. Tillfällen då något tycks ha passerat och gått mig förbi, tillfällen då jag inte kan uppvisa något konkret som den där tiden innehållit. Om det sedan betyder att tiden finns eller att jag är del i ett ständigt och tvångsmässigt relaterande till tid, inlärd social kutym, är jag inte beredd att slå fast.

Tiden är kanske bara uttryck för samma sak som glödlampan. Nämligen våra försök att kontrollera förutsättningarna för livet.

För kanske är den flyende tiden bara detsamma som den där glödlampan som gick sönder då jag tände lampan bredvid sängen medan det ännu var mörkt. Den trasigheten betyder bara att jag tillfälligt förlorat min makt över ljuset och mörkret i mitt sovrum. Jag återtar kontrollen med hjälp av en ny glödlampa.

Att inordna livet i begrepp av tid blir då bara ett sätt att kontrollera och utöva inflytande på den naturens ordning som livet är. För egentligen är det väl inte tiden som går, utan livet som pågår. Och vi vet så väl att vi inte kan styra det, för någonstans står livet utanför den tidsliga indelningen som vi ägnar oss åt. Precis som ljuset ytterst sett är något annat än de där glödande trådarna inuti i en glasboll.

Såväl ljuset som livet finns oberoende av oss, vi får del av det, kan till viss del kontrollera det, men är tillslut ändå beroende av ordningar oss överordnade, vilka inte går att slå på eller av med en strömbrytare eller rama in i en urtavla.