När jag för en stund lämnar mitt trygga bo för att ute i världen uträtta ett av livets alla ärenden, möter jag en av de stora inom svensk kulturelit.

Giganten frågar mig om vägen till biblioteket, så jag ger honom den enkla vägbeskrivningen. Inte med en min visar jag att jag mycket väl känner igen honom och vet vem han är, utan jag ägnar all min uppmärksamhet åt vårt korta samtal. Samtalet, svaret på frågan, vägbeskrivningen är ju det enda väsentliga i situationen.

Och vad har det i just den situationen för betydelse att han är känd både inom och utom riket, medan jag är en grå liten mus i tillvaron, att han är ekonomiskt mer välbeställd än vad jag någonsin kommer att bli, att han är hyllad och erkänd medan jag är ingetdera, eller att han är mer begåvad än vad jag är (fast just det är jag faktiskt inte säker på att han egentligen är). Naturligtvis har det ingen betydelse alls.

Inför livets vägval är vi alla desamma. Ingen kommer undan behovet av vägbeskrivning, av att fråga till råds, av att lyssna till svaret. Där är vi som människor helt och oåterkalleligt lika. Alla behöver vi hitta livets väg och vägen till livet.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv? (Matt 16:26)