Har återigen läst boken innehållande en missionärsskildring från tiden kring andra världskriget. Karl och Hanna Asp reste tillsammans med dottern Rut från Sverige till Kina. Året var 1935 och hemma i Sverige lämnades sönerna Samuel och David. Kinafararna skulle inte komma att återvända förrän tio år senare och då med en stor sorg bagaget.

Efter ett antal år med vittnesbördet och hjälpsamheten som dagliga sysslor, bland de kineser till vilka de upplevt sig kallade, tillfångatogs familjen Asp av japanerna den 28 september 1943. Trots att de påpekade att de var svenskar och tillhörde ett neutralt land, visades dem ingen nåd. Det enda de hade att lita till var sitt medborgarskap i ett rike som inte är av denna världen. Helt utlämnade åt den Gud som kallat dem till missionstjänsten i Kina, fördes de bort som fångar av de japanska soldaterna.

Ständigt bevakade fick de bo under mycket knappa omständigheter, med ont om mat och stor ofrihet. Trots detta böjde de sina knän och tackade Gud för allt gott. Ingenting hade fattats dem och trots den fysiska fångenskapen var de andligen fria. Och mamma Hanna tackade Gud för att de fått ”nåd och kraft att lämna de älskade gossarna kvar i Sverige”, eftersom dessa då undslapp krigets, flyktens och rädslans fasor. Svårigheterna gjorde det möjligt för dem att ännu mer vittna om Jesus som frälsare och Herre, en möjlighet som de tog väl vara på, kallelsen hade ju inte förändrats bara omständigheterna för den.

Efter ett knappt halvår under dessa förhållanden blev Karl skjuten till döds av japanerna i samband med ett luftanfall. Kvar fanns Hanna och Rut för att under fortsatta umbäranden leva i fångenskap i ytterligare nästan ett år innan befrielsen kom.

Efter några månaders vård, återhämtning och resa, återsåg de i oktober 1945 Sverige och den kära familjen. Efter i det närmaste tio år av skilsmässa från varandra, men i sällskap av den Gud som både kallade och hjälpte – trots allt.