Häromdagen försvann jag mellan två utlåningsdiskar på det anrika biblioteket.

Jag har just hämtat mina beställda böcker. Ja det är så det går till i denna förtjusande raritet till boksamling: stora magasin belägna lite här och var rymmer alla de miljontals böcker som finns för den som vill läsa. Men läsaren själv får inte söka bland bokraderna, utan den servicen står vänliga bibliotekarier för. Allt medan läsaren bara behöver hämta sin iordninggjorda trave med böcker och låna dem i automaten.

Just automaten är problematisk i ett sammanhang som detta. Den klär liksom inte i den miljö där den är inhyst. Men den står där, och vantrivs förmodligen något alldeles oerhört, installerad som den är i ett sammanhang som är den så övermäktigt. För vad är egentligen en dator, bredvid en boksamling – inte mycket.

Nåja, en av mina beställda böcker passar inte riktig den där automaten, så jag beger mig till den manuella utlåningsdisken. Där är servicen självklart ett strå vassare. Det är här mitt existentiella trauma uppenbaras: jag finns inte! Någonstans på den korta vägen från automaten till disken försvann jag. Mitt lånekort vill inte kännas vid att det är kopplat till något slags existens, närmare bestämt min, så det signalerar endast ickeexistens.

Den rådiga bibliotekarien vet naturligtvis bättre och lyckas så småningom övertyga sin dator om att jag visst existerar. Och så är traumat upplöst och boken lånad. Så var det med den bristen på existens, den vara bara temporär, eller så fanns den bara i den konstgjorda världen – automaternas.

Fast det är klart: Jag kan tänka mig värre ställen – betydligt värre – att hamna i existentiellt vakuum på, än bland orden. Och allt det liv som orden – för att inte tala om Ordet – utgör. Inte minst med tanke på att platsen där allt detta hände, dessutom bär återuppståndelsens namn.