Som varande
Som varande en stor vän av svenska språket, och inte minst dess vårdande, får man god övning i tålamod. Dessutom bör man redan från början ha ett stabilt och pålitligt tålamod att bygga vidare på, annars blir man knäckt så fort.

Visserligen bör man vara generös nog att tillåta språket att förändras. Det har det alltid gjort, allt annat vore onaturligt hos ett levande språk. Och förmodligen är vi, utan att veta om det, tacksamma för att grammatiken med tiden blivit enklare i språket, att de varianter och böjningar ett ord kan förekomma i minskat och att nya ord tillkommit för nya fenomen likaväl som att ord dött ut med bortfallet av det de står för.

Men, detta till trots, om det ska finnas möjlighet till begriplighet mellan skrivare och läsare måste något slags ordning till. Att skriva som man talar är sällan lyckat, något som inte minst särskrivningssjukan så tydligt visar. Det är som bekant skillnad mellan en sjuk sköterska och en sjuksköterska, eller mellan kassa apparater och kassaapparater.

I dagarna har jag dock stött på motsatsen, där sådant som ska vara särskrivet inte är det. En ”halvgrillad kyckling” låter som en hälsofara och ”förstora klasserna” i skolan, känns lite oroande för den som tycker att de många gånger redan är för stora.

Lilian Ryd som i sin förträffliga bok Vi åt aldrig lunch berättar om kontrasterna mellan världar i samma samhälle, hennes lappländska uppväxt och den uppsaliensiska akademin, uppmärksammar att ”de gamla”, de som gått i skolan kanske varannan dag i sex år kan skriva och stava alldeles utmärkt, medan samma kunskap tycks saknas hos dem som gått i skolan varje dag i åtminstone nio år.

Jag vet inte hur jag ska tolka allt detta, jag kanske får nöja mig med att själv stava och skriva rätt. Och detta i dokument i min dator som då de öppnas första gången, bär ett namn med en parentes som tillåter en tärande felskrivning: Ny(tt) Microsoft Word-dokument.