Ute och promenerar i skogen. Hösten visar sig från sin förtjusande sida, fotograferar och kommer hem med flertalet härliga bilder. På hemväg dyker plötsligt ett skarpt och obehagligt ljud upp. Det tränger sig igenom både tankarnas och fotografiernas värld, och stör alldeles oerhört. Det är ljudet av katastrof; utryckningsfordonens gälla alarm. Förstår av ljudstyrkan att det nog är till någonting nära mitt hem de är på väg, men jag ser inget, hör bara.

Ingenstans finns tanken att det kan vara hemma hos mig som katastrofen breder ut sig. Naturligtvis är det inget av sådant slag som rör sig i tanken hos den som inte ens med aldrig så mycket ansträngning kan komma ihåg om hon tvättade håret i morse eller inte. Att då överhuvudtaget närma sig frågan om huruvida jag tänt några ljus, satt på någon spisplatta eller gjort något annat och sedan glömt bort det, med möjlig katastrof som följd, det är fullständigt otänkbart.

Kommer hem och möts endast av en stinkande soppåse.

Är jag nonchalant eller bara obekymrad? Om detta står det var och en fritt att tycka vad den vill, men jag lutar åt det senare, för hur det än är så är det behagligt med bekymmersfrihet.

Och den befarade branden var på gatan intill min och visade sig inte vara någon brand, utan en torrkokning med rökutveckling som följd. Ingen fara alls, med andra ord – den här gången.