Det kommer ett brev. Och jag blir så rörande glad. Ett handskrivet brev, lite svårläst och felstavat. Det är från en vän som jag inte skulle få några brev alls ifrån om det inte vore för tragedin som förenar oss.

I brevet finns ett litet barn. Ett litet barn som bär ett namn som påminner om livet. Att en tragedi också kan rymmas i den största lyckan.

Det är som en hyllning till det som aldrig kan förloras så länge vi minns och en hyllning till livet som tar plats.

Att ha något gemensamt med andra människor kan vara just detta: ett minne, ett barn, ett namn.