Allt har sin tid
Det är det här med tiden. Den som vi så ofta tycks uppfatta som vår fiende, något som pågår utanför vår makt, en begränsning snarare än en tillgång. Men om det stämmer som Bibelns Predikaren säger, att allt har sin tid, finns det kanske andra sätt att uppfatta tiden.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred. (Pred 3:1-8)

Tiden är i så fall inte i första hand det som sätter gränserna för vad vi kan göra, utan snarare det som utgör möjligheterna för att något kan äga rum. För om allt har sin tid, vore det ingenting utan tiden. Om det finns en period för allting, en tid, är tiden fylld av alla de möjligheter som står oss till buds, istället för att utgöra begränsningen för allting.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människorna urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta av livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud. (Pred 3:9-13)

Det är genom tidens händelser som vi får en glimt av vem Gud är och vad Gud gör. Att se Gud hel och hållen ligger utanför tidens möjlighet, men genom sin närvaro i tiden på detta sätt – genom att låta tiden innehålla allt det som den gör – visar Gud på större sammanhang. På så sätt utgör ju tiden trots allt en begränsning, men en begränsning som i sig rymmer det vilket inga gränser har, det för vilket det inte finns en tid, utan som står utanför tiden och därmed är större än det som den här tidsberoende världen kan erbjuda.

Jag vet att vad Gud gör består för alltid, ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån. Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom. Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits. Gud letar åter fram det flydda. (Pred 9:14-15)