Att veta
”Har ni gått igenom alla substantiv i tredje deklinationen?” Så frågar den vikarierande läraren i kursen som söker hålla liv i ett gammalt språk med komplicerad grammatik. Jag tittar på min bänkkamrat och vi mumlar båda samtidigt: ”Hur ska vi veta det?”

För frågan är ju lite absurd. Hur kan man veta att man fått kännedom om allt inom ett tema, utan att först veta allt som finns att känna till om temat ifråga? Och känner man redan till allt, kan man ju omöjligen svara nej på frågan som ställdes. Alltså är, så som frågan är ställd, endast ett ja-svar möjligt.

Det borde innebära att utan vetskap om helheten kan man inte avgöra vad man missat. Det betyder att så länge man inte vet så mycket, är det heller inte mycket kunskap som man upplever sig sakna, och då man har vetskap om mycket kommer också insikten om vad man inte kan. Den kunniga blir helt enkelt varse vad som finns att kunna och kan därmed identifiera sin okunnighet.

Kanske är den ovetande människan till följd av detta lyckligare. Eller fattigare. Jag vet inte, för hur ska jag kunna avgöra det, då det mesta är sådant som jag är okunnig om.