Det ringer
Det ringer en försäljare. Han representerar den lokala internetleverantören på en ort någonstans i Sverige. Han undrar om jag har fått bredbandspåsen (eller något sådant). Eftersom jag inte bor på den aktuella orten har jag ju inte det. När jag inte heller bor på någon av de andra orter som samma internetleverantör lagt under sina fötter, utan i en, i sammanhanget, helt irrelevant del av landet, blir han lite förvånad. Frågan är varför jag finns på ”att-ringa-listan”. Nåja, han finner sig snabbt, talar om att jag bor på en trevlig ort och önskar mig en trevlig kväll.

Som regel stör jag mig på de där försäljarna som hör av sig, eller så tycker jag synd om dem. Fast jag förstår att de bara gör sitt jobb och att inte alla hela tiden kan vara på trevlighetens topp (det kan ju inte ens jag). Dessutom kan alla göra misstag och därför kan även försäljare ringa fel.

Men denne var annorlunda. Det fanns något i den lättsamma tonen och distansen till försäljningsuppdraget hos denne uppringare som, trots allt, gjorde hela samtalet och den onödighet det egentligen utgjorde för oss båda, värt en liten tidsmässig del av ett liv.

Så lite behövs det för att bli en gnutta glad och upprymd. Åtminstone om man för en stund vågar vara lite trevlig och lättsam – och då tänker jag inte bara på försäljaren.