Ännu en dag
Ännu en dag att klämmas mellan åtaganden knutna till rum och tid. Denna uppsplittring som ständigt stör närvaron. Trött på ytliga bestämningar att rätta mig efter, styr jag ändå mot plikterna, för att genomföra dem, få dem avklarade och åter vara fri en stund.

Detta ständiga jagande efter något, alltid på väg någonstans. En tillvaro där ingenting är nog, där färden aldrig når fram och där jakten aldrig fångar något bestående.

Tacksam för en större bestämning än denna. En där rum och tid kan upphöra, där koncentrationen kan vaskas fram och där det att vara framme är detsamma som att vara på väg. Ständigt på väg, alltid framme; redan här och ännu inte. Så är det med tron som höjer sig över begränsningarna och störningarna, till ett möte med det större. En utsiktspunkt där det blir möjligt att skilja ut det viktiga, se det väsentliga och glömma allt det andra. Någonstans att vara, i rotlöshetens flaxande. Ett hem för den längtande.