Blir ofrivillig
Blir ofrivillig åhörare till ett samtal mellan två väninnor. Den ena av dem berättar att hon samma kväll ska till en kyrka för att en bekant ska sjunga där. ”Så är det visst nattvard och lite annat också”, säger hon. Den andra kvinnan verkar osäker på vad det egentligen är väninnan berättar om, hon trevar sig fram i samtalet för att hitta nyckeln som låser upp och förlöser. Under detta trevande framkommer det att vad hon söker är själva vitsen med samlingen, vad den är till för. Väninnan som ska lyssna på sången, kan inte riktigt ge besked, hon är alltför fokuserad på sin bekant som ska sjunga. Dock fortsätter samtalet att kretsa kring syftet med samlingen, men något svar på den frågan nås inte riktigt, även om några försök till förklaring ges.

Det slår mig att dessa kvinnor nog är ganska vanliga då de söker syftet, målet, avsikten med samlingen i kyrkan. Präglade som vi är av resultatinriktning, målbeskrivningar och tron på att något blir värt att göra bara man kan nå ett resultat med det. Som om värdet låg i något som händer sedan.

Nej, värde ligger i nuet. Att gå till kyrkan, att lyssna till sången, att ta emot nattvardens gåvor har inget annat syfte än deltagandets. Det finns inga strategier bakom det andliga, det är inga programpunkter på en agenda. Det är inte för att nå något särskilt syfte som jag deltar, utan för att just delta, och själva deltagandet är nog.