Ett öga
Från något förbiilande i ett samtal för flera år sedan finns ett minne. Det handlar om en bok och om Gud och om en tigers öga. Efter en efterfrågan kan den troliga boken landa i min hand.

Läser i jakten på tigerns öga. Finner, inte bara ett vilddjurs skarpa blick, utan en inburad rese av skönhet och skräck. En vars blick och skrynkliga ansikte ser mig, eller inte ser mig. En inspärrad Gud, vars andetag tränger fram i sprickorna mellan gallren och verkligheten.

Orden når mitt öga, först det yttre, sedan det inre. Det är obehagligt, vet inte riktigt hur jag ska hantera att ögat som dröjt sig kvar i mitt minne under flera år, är det öga jag med min flackande blick nu söker fånga.

Men att fånga den inburade låter sig inte göras. Att genom galler betrakta frihetens vildhet och rovdjurets farlighet blir enbart löjeväckande. Den chimärens trygghet som besöket på djurparken renderar, fyller med en större skräck än mörkret i pupillen hos den blick som mitt öga söker möta.

Skuggan faller så tung över mig från den vankande tigern, fram och tillbaka i det tilldelade utrymmets begränsning. Söker efter nyckeln som kan befria mig från dess trånande blick.



Den vita tigern

Den var lika skön som
Gud måste vara skön; isiga
ögon som hade betraktat våldet
och förlikat sig med det;

en kropp alltför väldig
och majestätisk för buren
där den blivit inspärrad. Fram
och tillbaka vankade den

i skuggan av sin egen tyngd
och lyfte vid varje vändning
sitt ansiktes skrynkliga blomma
för att titta in i mitt eget

ansikte utan att se mig. Den
hade samma färg som månljus
över snön och var lika tyst
som månljus, men den andades

som man kan föreställa sig
att Gud andas inom gränserna
för vår definition av honom, i vånda
över oändligheter som aldrig återvänder.

(R. S. Thomas, Minnen av eld)