Ägnar en stund
Ägnar en god stund av dagens, i sig inte så långa, städtid åt att avlöva jakarandorna. (För visst är det jakaranda jag har? Jag kommer aldrig ihåg det där. Jag har plockat frökapslarna själv, drivit upp plantorna själv och lärt mig en bra minnesregel för att komma ihåg vad det är – men det räcker inte. Jag vet ändå inte. Den som vet får gärna rätta mig om jag har fel. Tills vidare omtalar jag dem i alla fall som jakaranda.)

Jakarandan har alltid avlövningstid. Bladen är små och faller i stor mängd. De liknar nästan paljetter eller kanske konfetti. Och det är ju festligt. Så här är fest hela tiden, eftersom det ständigt faller nya blad med följden att det alltid är höststämning kring de där växterna.

Nu är det ju avlövningens tid även ute i naturen och det är väldigt vad ljust det blir uppåt då träden kläs av. Man ser liksom himlen bättre. Och just himlen tycks ha nått en annan av mina krukväxter, nämligen novemberkaktusen. För denna har nu fått sin första blomma för säsongen. Den blommar, trots mörkret och den i övrigt avlövade stämningen. Det är som behöver den mörkret och nedbrytningen för att kunna blomma.

Och vad kan vara vackrare! Att kunna leva med både avlövningen och blomningen. Livet innehåller ju dessa båda delar och mina krukväxter förkunnar så högljutt att det ena inte behöver utesluta det andra. Det finns tider då det är dags att kläs av, för att få vila en tid, i väntan på våren, ljuset, knoppningen. Så finns det parallellt med detta möjligheten att ändå nås av tillräckligt mycket ljus för att få blomma med de mest ljuvliga blommor.

Och alltsammans har på något sätt med himlen att göra. Kanske är det avlövningens öppnande mot himlen, som möjliggör närvaron av det som gör blomningen möjlig. I så fall kan hösten vara festlig, mörkret vara ljus och nedbrytningstid samtidigt vara blomningstid.