Det är påven
Det är påven, och endast påven, förunnat att få helgonförklara människor och då sker det efter ett speciellt liv och en lång process över tid. Åtminstone i den religiösa världen. I ett sekulärt sammanhang råder naturligtvis helt andra ordningar.

Att bli helgonförklarad är knappast enkelt någonstans, men uppenbart är kraven olika i relation till olika verklighetsuppfattningar. Kanske är det förklaringen till varför det statligt ägda och finansierade public service-företaget Sveriges Radio, ägnar 24 timmar åt Ingmar Bergman på självaste Alla Helgons Dag. Är det inte anmärkningsvärt ändå, att en enda person ges så mycket utrymme på en dag som, trots vårt sekulariserade samhälle, ännu finns omnämnd i våra almanackor och vårt medvetande som allmän helgdag till minne av helgonen.

Må Bergman vila i frid och må efterdyningarna av hans konstnärliga insats länge leva. Men tänk om det är någon för oss alla okänd, som gjort den största insatsen för vårt land, och som vi därför borde minnas och kanske också helgonförklara. Det finns förmodligen någon kvinna eller man någonstans, som ägnat sitt liv åt att be och därmed utövat den största makt som finns.

Kanske är det svaren på böner i det fördolda som gjort att Sverige är det land som levt århundraden utan kring, som har en skyhög levnadsstandard och som har en onormalt frisk befolkning. Kanske är det så och kanske finns det då någon okänd där att minnas och tacka, då det är dags att fira Alla Helgons Dag. Någon som aldrig nått offentlighetens ljus, någon vars namn vi inte känner, någon som utfört de stordåd som skulle kunna ge rätten till kanonisering. Någon som är känd av den Ende som ser i det fördolda och som Ensam känner varje människa. Någon vars böner Gud lyssnat på och svarat på.