Kram
En av alla de många saker jag inte förstår mig på är Röda Korsets julinsamling. Den handlar om kramar, om ensamhet och om givande: Köp en kram för de ensamma. Det vi – som antas inte vara ensamma – erbjuds, är att betala en slant och få ett så kallat ”krammärke till förmån för Sveriges många ensamma”.

På vilket sätt bli någon av mina medmänniskor mindre ensam av att jag köper en rockslagsknapp med ordet kram på? Som ett slags, för alla synligt, kvitto på min omtanke och medmänsklighet: att jag betalat häpnadsväckande 20 kronor för att någon, som inte är jag, ska besöka någon, som definitivt inte är jag, för att lindra en ensamhet som naturligtvis inte är min och inte på något vis berör mig. Det är ju förnedrande!

Det handlar om att kramas för de ensamma – inte med! I kommersialismens namn är det naturligtvis fullt rimligt att köpa sig fri från både ensamheten och de ensamma. Men verklig ensamhet är nog djupare än så, för ensamheten är varje människas fundamentala smärta. Att se detta hos oss själva och varandra skulle vara en större gåva än alla tjugolappar till Röda Korset, och vara det besök hos den ensamma medmänniskan – som är jag – som verkligen gör skillnad. För som Dag Hammarskjöld säger: ensamheten kan vara en kommunion.