Min förundran
Min förundran är konstant när det gäller minnets lagringsförmåga och intuitionens dolda sökande.

Läser något i en fackbok som genom ordvalet får mig att associera till ett ordpar som är så välbekanta utan att jag kan ringa in vad de betecknar i sitt terminologiska sammanhang. Men det ”känns” bra. Så jag gör en notering i marginalen och läser vidare.

Ett par dagar senare (= idag) får jag syn på den där anteckningen i bokens marginal. Nu börjar jakten! Hur hittar man det man letar efter, då man inte vet vad det är man letar efter, bara att man letar?

Jag tyr mig till datorn, internet, googlar lite. Utan framgång, eller i alla fall utan den framgång jag hade varit betjänt av. Funderar, vilket ämne? Var kan jag ha skrivit om dessa begrepp? Vilken bok ska jag rådfråga, vilken anteckning, vilken PM?

Datorns sökfunktion blir min samarbetspartner, söker i alla filer efter ett av orden. Lång tid tar det, så den jättedisk som hopat sig på bänken i köket hinner bli skinande ren, innan datorn funnit ett antal filer åt mig att sålla bland. Det mesta är fullkomligt ointressant, men se där, ganska snart har jag ringat in begreppen och: De finns inom helt rätt ämnesområde för att de ska matcha det jag håller på med. I dubbel bemärkelse dessutom, då jag rör mig mellan några vitt skilda vetenskapliga teorier och ett av begreppen är fackuttryck inom båda teorierna.

Slutsats: Lita alltid på intuitionen. Åtminstone om man är begåvad med en pålitlig intuition. För en sådan hittar det man inte visste att man skulle söka efter, och en bättre sökmotor står inte att finna för den vetgiriga forskaren.