Språket i Babel
Läser i Språktidningen om The Babelfish Tartuffe. Det handlar om Molières klassiska pjäs Tartuffe i ny tappning, framförd i Dublin. Det nya består i att pjäsen är översatt från franska till engelska med hjälp av det automatiska översättningsprogrammet Babelfish.

Resultatet blir något som påminner en del om den förvirring som uppstod efter språkförbistringen i Babel (1 Mos 11:1-9). Och det är just detta som regissören vill förmedla berättar tidningen. ”[V]i är på väg in i en tid där det är möjligt att kommunicera över språkgränserna, men på ett språk där meningen gått förlorad.”

Kommunikation är ju så mycket mer än ordens översättning. Det handlar i allra högsta grad om översättningen av ordens innebröd. För kyrkan i dagens svenska samhälle är detta en jätteutmaning. Kyrkan talar ett språk som samtidsmänniskorna har svårt att förstå. Det finns många ord, uttryck och formuleringar som blivit så interna att det inte längre ens är särskilt självklart att kyrkans eget folk förstår dem. Då riskerar det att bli The Babelfish Gospel av det – ett välkänt budskap utklätt i en språkdräkt som visserligen kommunicerar över språkgränserna, men som ingen förstår.

Att råda bot på språkförbistringen tycks inte i första hand handla om att byta språk med hjälp av det ena eller andra automatiska översättningsprogrammet, utan sökandet efter ordens innehåll är långt viktigare. Det är i ordens innehåll den verkliga betydelsen och därmed översättningen kommer till tals.

Att fylla kyrkans språk med innehåll, att förklara ordens, uttryckens och formuleringarnas innebörd för sig själv, för kyrkans medlemmar och för alla dem för vilka kyrkan är en främmande plats, det är en jätteutmaning. Och det är kyrkans utmaning: inte att byta språk och därmed förlora meningen, utan att fylla det språk man redan har med innehåll.