Under gudstjänsten
Under gudstjänsten i den kyrka där jag igår firade första advent, var det särskilt två detaljer jag la märke till. Två detaljer som jag tror tillsammans åskådliggör såväl vad adventstiden som hela det kristna livet handlar om.

Först var det sångsolisten som refererade till dopet som ”då vi börjar ta emot Jesus”. Om detta var en felsägning eller ett medvetet uttryck, vet jag inte, men så långt jag förstår var det ord från Gud.

Sedan var det den charmige ynglingen, någonstans i 10-årsåldern, som då han mottog Bibeln som gåva från församlingen, bockade påfallande djupt. Kanske skulle detta kunna förklaras med att han var lillgammal eller onödigt väluppfostrad. Jag för min del tror att det återigen var Gud som kom till tals.

För vad vi än säger och gärna vill tro, är att leva som kristen ett ständigt mottagande av Jesus. Ett livslångt åtagande är det att ta emot Jesus. Det är här mottagandet börjar, fullbordas gör det i evighetens fullkomlighet på andra sidan döden. Det vi fått som gåva att ta emot är Jesus, som, enligt Johannesevangeliet, är själva Ordet. Någon större gåva har inte getts till mänskligheten och något större finns inte att ta emot. Så att vara såpass ödmjuk att vi böjer oss i respekt för detta borde vara en självklarhet, för hur gärna vi än vill något annat så är människan oåterkalleligt fattig i sig själv – men rik med Ordet.

Att leva med ankomsten av honom som både har kommit och ska komma, är att leva i det som påbörjats, men ännu inte fullbordats. Det är att se sin egen litenhet i Guds storhet och med ödmjukhet låta sig uppfyllas av Gud och ta del av Guds ord. Detta är livet i adventstid och julförberedelsen framför andra.