Adventstid
Det blåser utanför fönstret, viner i träden som står där och jag hör mig nynna på en adventssång:

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst
och stilla ljuder Andens röst
i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer hit, en Mänskoson,
ur Faderns rike fjärran från
och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus
med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt
– det är advent, det är advent.

Han kommer med ett sällsamt bud
från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
och låt hand rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt
– det är advent, det är advent.
(Carl Boberg 1883)

Som med så många adventssånger är det egentligen inte så mycket specifikt advent med de här verserna. Eller så är det så att själva advent inte är så mycket advent som vi gärna tror. Hursomhelst är det fullt rimligt att så här, åtskilliga månader från den kalendariska adventsperioden, både påminnas om, citera och nynna denna sång. Och det på grund av vad som slog mig då jag en kort sekund övervägde att utelämna raderna om att det är advent: Det är ju advent även nu.

Så här i början av januari, i begynnelsen av ett nytt år, är ju ankomst det vi väntar på. Precis som i adventstiden alltså. Vi väntar på snön, på sommaren, på nästa lön, på vardagen, på att det här året ska bli annorlunda än det förra, och så vidare. Så nog väntar vi på ankomsten av något speciellt.

Kanske är också detta det år då Jesus ska komma tillbaka och då är det inte tid att vänta tills det blir advent i almanackan nästa gång, utan då är det bäst att ställa dörren på glänt, låta löftets fläkt från himlen susa genom vår brokiga värld och fylla oss med den aning som föder längtan efter han som ska komma. Då öppnas hjärtats tempel och undret sker, väntan är över, ankomsten är ett faktum: Jesus är här!