Bläddrar i minnet
Bläddrar i minnet och i datorns mappar. Ser ut över alla papper på skrivbordet och försöker minnas noteringarna jag skulle komma ihåg.

Det är gott om fragment. Vart och ett är inte så mycket i sig självt, men kan passas in i ett större sammanhang och bli det som avgör riktningen.

Fragment är ett vackert ord, tycker jag, och ser framför mig en skamfilad och missfärgad bit av något material där något står skrivet, lite otydligt och chifferartat. Fragmentet är både formen och innehållet, ett litet stycke taget från ett större, där passformen och budskapet inte obehindrat är tillgängliga.

Någonstans verkar det så vackert att vara ett sådant där fragment. I synnerhet ett sådant fragment som någon letar efter. Längtar efter att bli hittat. Att bli funnen, satt i ett sammanhang och uttydd, dechiffrerad.

Och just så är det ju, att låta sig finnas av Gud är att få en hemvist. Där blir otydligheten till klarhet och det lösryckta får ett sammanhang. Och framförallt visar det sig att det finns Någon som kommer ihåg alla de där noteringarna som verkade så fragmentariska, men som i själva verket var så avgörande för sitt sammanhang. Om de bara låter sig hittas i röran.