Religion
Ja, vad ska man säga. Mitt i arbetet med att kartlägga förutsättningarna för en religiös minoritets identitetsbildning, läser jag Anders Piltz krönika i Dagen.

Piltz skriver om religiofobin. Om hur barn undanhålls de religiösa inslagen i skolavslutningen, trots att den äger rum i en kyrka. Om hur det sekulära samhället inte vill se religion som något tillåtet att förmedla till sina barn, trots religionsfrihet och internationella konventioner. Om vuxnas undvikande av att svara på barnens frågor, där de existentiella och religiösa har sin plats. Och han talar om att detta någon gång kommer att ta ut sin rätt, ty ”barn kräver svar”.

Så vad ska man säga. Förutom att jag tackar Anders Piltz för att han så väl formulerat dessa sanningar, kan jag bara tillägga, att vi nog bör lyssna lite mer på barnen, på barnens frågor, barnens vetgirighet, barnens envishet. Och vi kan ju börja med att lyssna till barnet i oss själva, då kanske vi inser att livet inte är så enkelt, att vissa delar inte bara kan negligeras, att vissa frågor måste ställas, och att vissa saker ovillkorligen ingår i livet oberoende av vad som anses vara politiskt korrekt.

Här finns krönikan att läsa:
http://www.dagen.se/dagen/ViewKronikor.aspx?KronikorID=11&article147646