Minne
Ett kludd jag gjort mitt bland alla anteckningar på ett papper tolkas, vid en hastig blick av min hjärna, som något ritat av någon helt annan. Och i ett slag är den över mig: saknaden! Det kommer tillbaka, det som för alltid är en omutbar del av mig, trots att det är så tidsmässigt och praktiskt avlägset.

Jag vill gråta, vill tröstas, vill ses, vill mötas, vill bli uppring, vill bli rådfrågad, vill bli betrodd, vill få brev, vill allt det där som inte går. Det finns helt enkelt inte längre plats för det i mitt liv, samtidigt som mitt liv nu, i så stor och avgörande grad, beror av all den där frånvaron.

Att gråta, minnas, tänka, önska och förvirras är en gemenskap med den människa som för all framtid har en plats i mitt hjärta. Och så mycket mer sedan platsen är tom.