Oroande
Läser som hastigast om att vi oroar oss för fel saker. En undersökning har gjorts, som visar att det saknas överensstämmelse mellan hur oroliga vi är och hur den verkliga faran ser ut. Vi är helt enkelt väldigt oroliga för sådant som det inte är så sannolikt att vi ska råka ut för och mindre oroliga för sådant som, statistiskt sett, utgör större faror för oss.

Erinrar mig ett sammanhang då samtliga närvarande (av någon för mig obegriplig anledning) förväntades berätta vad man var orolig för. Alla berättade om någon oro, för barnen, sjukdomar, framtiden, och så vidare. Allt medan jag själv brottades med en allt större oro över att inte ha något att säga då turen kom till mig. Och så blev det, jag valde att säga som det var: Jag kan inte komma på någonting som jag oroar mig för.

Så jag undrar: Måste man vara orolig? Räcker det inte med att veta att somligt är farligt – till exempel livet – och att ett mått av förnuft kan vara ett lämpligt sällskap? Den frihet som avsaknaden av oro ger, möjliggör en trygghet som den oroliga så väl behöver, men inte kan nå så länge oron styr. Aldrig så många säkerhetsstaket, överfallslarm, cykelhjälmar, förordningar och nollvisioner kan ge den trygghet som friheten från oro ger. Så är det.