Anledning

Det finns all anledning för mig att känna tacksamhet över min helt ogrumlade positiva hållning i inledningsskedet till vilken uppgift det än vara månde. Vad jag än har att ta itu med är min tro att det här ska snart vara gjort. Inte så sällan visar det sig inte vara så snart gjort. Men då är jag ju igång och drivs av att följa processen till slutet.

Som nu, då statistiken breder ut sig i min dator och mitt huvud, på mitt skrivbord och det omkringvarande golvet. Tur att jag inte insåg riktigt alla svårigheter jag skulle stöta på, innan jag började, även om en hel del var observerade redan då.

Men det är som det lägger sig på plats efter hand. Åtminstone måste jag ibland sätta ner foten, fatta ett beslut och följa en bland flera möjliga vägar. Detta för att helt enkelt komma vidare. Med risken att det senare visar sig vara ett felaktigt beslut eller en oframkomlig väg. Men vad är egentligen alternativet, jo att inte röra sig alls, och det är faktiskt värre. För inte bara av sina framgångar lär man sig något, utan även av sina felsteg.

Exakt hur det förhållandet mellan framgång och felsteg ser ut kanske jag skulle kunna komma till klarhet om bara signifikansprövningens mysterium avtäcktes i sin helhet. På detta väntar jag ännu.