Att relatera

[J]ag tror vi måste svika oss själva för att något skall kunna skadas oss emellan.

Så skriver Dag Hammarskjöld, några och tjugo år gammal, i ett brev till ungdomsvännen Jan. Och det finns något förtjusande i den där formuleringen. Något om det bestående, det viktigaste och det svåraste.

Att vara trogen sig själv för att kunna bevara relationen till den andre. Ja, förmodligen är det så. Ingen som är falsk mot sig själv kan vara äkta mot någon annan. Den som inte klarar av relationen till sig själv, klarar inte i längden – och på djupet – relationen till någon annan. För det är genom sig själv man möter andra, det är i självdistans, självinsikt och självrespekt den andre framträder, som någon annan än jag själv, som någon att relatera till och som någon att lära känna.

Djupa hemligheter och verkligheter i en kort mening. En mening skriven – kanske i förbigående, ibland är det där det mest genomtänkta och briljanta glimmar till – i ett brev, nedtecknat i de trakter som är mina. Ett åttiotal år har passerat sedan Dag satt med pennan i hand och tillskrev sin älskade vän, den vän med vilken han upplevde det största en människa kan få uppleva: sann relation. Sådana relationer går det inte många av på ett liv. Kanske inte någon.