Besöker

Besöker biblioteket med poetens namn. Hon dog relativt ung, men hann skriva en av de, bland den svenska allmänheten, mest kända dikterna. Hur det blivit så vet jag inte, men nog är det många som kan åtminstone den inledande strofen till dikten och dessutom vet vem som skrivit den:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubelträdets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppa,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Nu tycks ju inte våren tveka så mycket nuförtiden och det beror väl kanske på en del av det som Rachel Carson skrev om i sin bok, Tyst vår, som redan 1962 varnade för den miljöförstöring som idag är lagd i tämligen öppen dager. Men det finns ju annat än våren bland livets underverk, som kan tveka.

Vare sig våren tvekar eller inte, så var det faktiskt inte denna dikt av Karin Boye som jag tänkte citera. Men jag får väl ge Karin mer utrymme en annan gång med andra, kanske mindre kända, exempel från hennes poetiska utgivning.

Förresten var det nog inte Karin Boye jag tänkte skriva om alls från början, utan boken jag lånade på biblioteket som bär hennes namn. Ja, ja, det får väl bli en annan gång. Kanske, om inte tvekan blir för stor.