Rosen

Det är väl nästan en vecka nu, som den stått här och lyst upp, rosen som blev min på Alla hjärtans dag. Den hade redan då den kom i min vård, en del blessyrer. Dels är den bruten i stjälken, dels är den lätt uttorkad, dels hänger ett av dess kronblad löst.

Det är dessa defekter som gör den så fulländad i mina ögon. Och ännu mera tillsammans med sättet på vilket den blev min. Det var kväll, jag gick över torget på väg hem och där låg den. Först såg jag den, sedan passerade jag den, därefter hejdade jag mig, registrerade vad jag sett och gick tillbaka för att plocka upp den. Så blev den min. En gåva.

Den enda Alla hjärtans dag-ros jag fick, och någonsin fått vad jag kan erinra mig. Men det vackra, trasiga, trampat på, nonchalerat, direkt från gatan, ja, det är vackert i alla synvinklar.

Att ta emot det trasiga, det är att ta emot Jesus själv.

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. (...) Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:35f, 40)

Om detta berättar rosen för mig, där den står i den ärvda senapsburken i glas.