Leende

Den engelsktalande pastorn, vars gudstjänstfirande gemenskap just välkomnats i församlingen, ger en hälsning i gudstjänsten. Han har afrikanskt ursprung och är avsevärt livligare och intensivare i sin framtoning än vad de flesta svenskar är.

Vi pryda svenskar i åhörarskaran skrattar gärna lite överseende åt denna osvenska livlighet. Som tog vi honom inte riktigt på allvar, för att han talar och agerar som han gör.

Vad är det vi gör, då vi ler och skrattar på detta sätt? Jag vet inte, men mina tankar går till Abraham och Sara. Gud hade lovat det åldriga barnlösa paret en son som skulle föra deras släkte vidare i en oräknelig skara. Både Abraham och Sara hade svårt att ta detta på allvar, så de log åt Guds löfte (1 Mos 17:17; 18:12). Ett leende som avslöjade deras oförmåga att lita på att Guds löften håller och att även det omöjliga är möjligt för Gud. De fick sedan en son – naturligtvis.

Vad avslöjade våra skratt och överseende leenden i gårdagens gudstjänst? Förmodligen samma sak. Bristande tilltro till den Gud vi bekänner oss till. Tänk om det är detta, det osvenska, lite jobbiga, det annorlunda och ovana, som är precis vad vi behöver för att Gud ska kunna röra vid oss på nytt. Då vi fastnat i gjutna former lämnas vi inte längre något rörelseutrymme, men kanske kan den som inte fastnat i denna överkontrollerade stilisering rubba våra beteenden, vår tro och möjligheterna för Gud att röra vid oss.

Min bön blir att vi, istället för att skratta åt varandra, ska böja våra knän i bön till Gud som har all makt i himlen och på jorden och tillsammans söka den Gud som är både livlig och lugn, både yvig och stillsam, och som alltid möter den som söker honom.