Att tala om Gud

Vad kan man egentligen säga om Gud? Och vad händer då den frågan ställs?

Utifrån att Gud är bortom språket, ryms Gud följaktligen inte i språket. Samtidigt uppfattar människan att hon kan erfara något som hon benämner Gud och som hon därmed har placerat i språket. I försöken att förklara och tolka den där erfarenheten skapas ett språk om Gud. Frågan är om något därmed sagts om Gud eller om det hela bara säger något om människans tal om Gud.

Jag vill tro att det finns språkliga uttryck som kan ställa på glänt en dörr mot den verklighet som finns bortom den immanenta som är vår jordiska. Redan genom att ställa frågan om vad som egentligen kan sägas om Gud och om något överhuvudtaget kan sägas om Gud, har något sagts om Gud – och om människan.

Det tycks hos människan finnas en tanke på att det finns något större än henne själv. Hon eftersöker helhet, sammanhang och mening. Genom den tveksamhet som framkommer av frågeställningen om vad som är möjligt att säga om Gud, har redan sagts att Gud inte ryms i språket och inte låter sig vare sig definieras eller förklaras.

Samtidigt är språket det vi har för att tolka våra liv. Eftersom Gud själv blivit Ordet, i Jesus Kristus, finns det ändå ett visst hopp om att något av Gud kan rymmas i språket. Våra uttalanden om Gud säger förmodligen mest om vår egen mänsklighet, men jag vill tro att den lyhörde också stundom kan höra ljudet från ett språk bortom språken, hur den som själv är Ordet och alltings upphov, låter sin existens ljuda genom alla begränsningar och möta det människohjärta som vågar gå bortom sina tillkortakommanden, språkets ordrikedom och tomhet för att höra det som talas ur Ordets tystnad. Då blir det Gud som förklarar människan, istället för människan som förklarar Gud.