Omöjligt

Har just nu extra anledning att fundera över det ständigt lika intressanta, nämligen hur vi kan tala om Gud. Mot bakgrund av att Gud är bortom den inomvärldsliga verkligheten, det som är möjligt för människan att uppfatta, är det relevant att reflektera över hur vi gör för att tala om den som är denna immanenta verklighets uppkomst och förutsättning – utan att själv rymmas i den. Gud finns bortom, men uppenbarar sig i sin skapelse, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna uppleva och försöka tala om Gud. Men orden är oss för små, de kan egentligen bara benämna det immanenta. Språk för det transcendenta, det bortom, det större, har vi inte. Men vi gör våra nödvändiga försök. Kanske har en av kyrkans teologer ändå lyckats ganska väl i följande:

Osynligt -
ingen hand förmår fånga det. Orörbart -
och ändå:
överallt rörs man av det. Vad är det då?
O under - vad är det inte? Namnlöst.
Dåraktigt försökte jag gripa det.
Jag slöt handen, trodde jag höll det fast.
Men det flydde, kunde inte behållas.
Full av förtvivlan
lossade jag mitt grepp.
Då, -
i min öppna hand
såg jag det igen.
Outsägbara under!
Outgrundliga mysterium!
(Simeon, den nye teologen, död 1022)