Det känns faktiskt

Det känns faktiskt som att jag skrivit om trängseln på mitt skrivbord förut här i bloggen. Men saken är den, att jag nu skrivit så pass många inlägg (det här är det tvåhundrafyrtiosjätte, om det nu spelar någon roll), att jag inte längre är helt tvärsäker på vad som står i de mindre lyckade, dit jag förmodar att skriveriet om skrivbordet hör.

Att jag skrivit om alla böcker som får mitt skrivbord att stå stadigt på golvet, vet jag, men hur är det med litenheten, om den nämnts eller inte, vet jag inte. Och hur det än är med den saken är läget sådant att skrivbordet alltfort får sakerna att trängas.

Eller i alla fall de många papper som jag behöver se alla samtidigt bredvid varandra för att uppleva mig ha koll på. Detta låter sig inte riktigt göras och det är då det känns trångt. Fast i grund och botten ska man inte omge sig med så mycket utrymme, för risken är att man fyller det. Och det är då det blir trångt.

Det är alltså inte ytan eller utrymmet i sig, dess storlek, som avgör om det är trångt eller inte, utan hur mycket som finns på den där ytan eller utrymmet. Således är mitt skrivbord inte alls trångt bara jag samlar ihop alla papper. Se där, så enkelt. Ett alldeles lagom stort skrivbord för att både kunna uppleva trängsel och utrymme. Utmärkt, för de kontrasterna är nyttiga att konfronteras med ibland.