I beskrivningen

I beskrivningen av mig själv här på bloggen påstår jag att jag är en pilgrim. En pilgrim därför att jag är ”på väg”. I Nationalencyklopediens ordbok förklaras ordet ”pilgrim” som person som vallfärdar till en helig ort ursprungligen vanligen vandrande och ofta under svåra strapatser.

På väg till en helig ort. Rent fysiskt är det naturligtvis respektive religions heliga platser som pilgrimen kan vara på väg till; muslimen går till Mecka eller Medina, den kristna till Jerusalem, Rom eller någon annan plats med särskild betydelse, o.s.v.

För den som är pilgrim i en mer överförd – och ständig – bemärkelse, är det också målet som är det väsentliga. Det är inte så att ett andligt kringströvande i allmänhet är pilgrimens, utan det är att vandra den väg som blir resultatet av ett klart och tydligt mål, som är att vara en pilgrim.

Följden av detta blir, att pilgrimen inte med nödvändighet behöver göra horisontella rörelser på sin färd, utan de vertikala kan också föra framåt mot målet. Att bli kvar där man är och låta fördjupningen pågå, kan vara allt pilgrimen behöver göra för att färdas mot det mål som är överordnat allt annat.

Jag är alltså inte någon andlig vagabond, men en vandrare i livet med ett mål i sikte som styr riktningen. Den riktade och målmedvetna, fokuserade, vandringen är den som jag vill låta vara mitt liv. Och det kan vara kantat av svåra strapatser, men det gör inte skillnad i grunden. Paulus skriver om detta med orden:

Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. (2 Kor 4:6-9)

Detta är pilgrimens frihet, att inte behöva vara kringränd, inte ens av kravet på förändring. En riktning räcker, ett mål är nog – det heliga.