Nyligen

Nyligen läste jag den etthundratrettiosjätte psalmen i Psaltaren och jag blev utmanad. Varannan rad är nämligen en och densamma, psalmen igenom.

Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.
Han ensam gör under,
evigt varar hans nåd.
Han skapade himlen med vishet,
evigt varar hans nåd.
Han gjorde de stora ljusen,
evigt varar hans nåd,
solen till att härska över dagen,
evigt varar hans nåd,
måne och stjärnor till att härska över natten,
evigt varar hans nåd.
Han ger bröd åt allt levande,
evigt varar hans nåd.
Tacka himlens Gud,
evigt varar hans nåd.
(Ps 136 i sammandrag)

Tänk om hälften av det jag säger var Guds nåd. Eller en tredjedel, eller i alla fall en fjärdedel. Tänk om överhuvudtaget något av det jag säger var Guds nåd!

Jag har inget annat att göra, än att be med psalmisten och forma de ord jag själv inte förmår: evigt varar Guds nåd.