Identitet

Hör en man på tåget som säger: Man har så många identiteter som man har telefonnummer. Detta apropå erfarenheten av att tala i sin fasta telefon och samtidigt bli uppringd på mobilen.

Faktiskt en ganska illustrativ beskrivning av individens identitet i ett postmodernt och fragmentiserat samhälle. De ständiga och pockande valen, oviljan att slå sig till ro, rastlösheten som driver vidare i jakten på... ja, vad då? Sig själv kanske.

De otaliga möjligheterna i alla upptänkliga sammanhang kan ju inte annat än splittra individen och omöjliggöra för hennes identitet att stabiliseras och träda fram. Identiteten blir snarare den ständiga förändringen, än något som definierar den unika människan.

Eftersom jag endast har ett telefonnummer känner jag mig stabil i min identitet, en enda som den uppenbarligen är. Men min stabilitet varar endast fram till dess mannen på tåget fogar ett alternativ till sitt första påstående, nämligen att man har så många identiteter som man har e-postadresser. Även om jag inte har så väldigt många, skräms jag ändå av tanken att jag skulle ha tre identiteter (eller är det fyra, lite oklart hur många adresser jag har).

Kanske är det verkligen så illa, att koncentration är mycket svårt i en omgivning som söker enheten i splittringen och inte märker attraktionen i det konsistenta.