Livet är

Livet är till sitt väsen en längtan. Ett slags notorisk otillfredsställelse, som biter sig fast. Det är som att människan aldrig kan bli riktigt tillfreds, utan alltid bär en gnutta av en längtan till något mer, något annat.

Det tycks som att denna längtan inte självklart har ett föremål. Den är en längtan, men inte med nödvändighet en längtan till eller efter något uttalat.

Att längta är naturligtvis inte fel – tvärtom det är en av människans verkliga styrkor, att kunna drivas bortom det rumsligt och tidsligt överblickbara och begränsande – men om livet bara blir en enda väntan på att längtan ska uppfyllas, rusar livet förbi oss utan att vi hinner leva.

Att leva det liv som blivit mitt, så som det ser ut just nu, är den bästa hanteringen av en pockande längtan. Ett liv öppet för förändringar, men inte beroende av dem. Ett liv inte i strävan att få sin längtan uppfylld och bli fri ifrån den, utan ett liv där längtan likväl som en drivkraft till tillfredsställelse också är en del av livet värd att uppehålla. Längtan tvingar oss att välja och låta livet styras av det som är större, det som är bortom, av det som är vår längtan.