Språkkänsla

Häromdagen kom användningen av ett ord i min väg. Sammanhanget indikerade att användaren knappast hade svenska som modersmål. Och det är ju via barn och dem med andra modersmål än svenska, man kan få del av de där underbara tillämpningarna av vissa ord. Ord som i sig tycks helt självklara, men som i detta bruk lyser med hela sin absurditet, till nöje och nyskapande. Och till språkhistorisk lektion, som det skulle visa sig i det här fallet.

Ordet var förfriskning. Personen ifråga var sjuk och önskade förbön för ”förfriskning”. På sitt sätt helt korrekt, och ändå så totalt fel. Samtidigt betyder förfriskning faktiskt vederkvickelse eller förnyelse och vem behöver inte detta då man är sjuk är vill bli frisk. Så varför skulle man inte kunna använda ordet på det sättet egentligen?

Det är här språkkänslan kommer in. Somligt är grammatiskt korrekt och kan till och med vara innehållsligt korrekt, men ändå upplevas som fel. Det är helt enkelt språkkänslan som signalerar att det ”känns fel”. Språkkänsla erövrar man inte i brådrasket och kanske är det inte möjligt att fullt ut ha den på mer än sitt modersmål.

Samtidigt är det trösterikt detta, att möjligheten att bli förstådd på ett främmande språk inte kräver en korrekt användning av språket, utan även det felaktiga kan vara fullt begripligt. Det var till exempel ingen tvekan om vad han menade som under innebandymatchen ihärdigt ropade ”bråttom, bråttom” till sin lagkamrat som jagade den undflyende bollen. Att ha bråttom är ju att skynda sig, så varför inte. Men språkkänslan säger nej och det vet alla vi som har svenska som modersmål (eller borde veta i alla fall, ibland finns det anledning att undra över vart språkkänslan tagit vägen då språket tycka bli alltmer otyglat). Men förstådd kan man bli utan språkkänsla, som tur är.

Hur som helst kan Svenska Akademiens Ordbok ge besked om att det finns en utdöd betydelse av ”förfriskning” som är – just det – ”tillfrisknande”. Så det är inte alltid självklart vem som vet bäst.