Okänd

Så här strax efter natten, något om den okända.

Den okända

Jag har aldrig sett din läkande hand.
Du kommer i mörkret, när ingen vet.
Jag bidar i tystnad och tillit skygg
i ensamhet.

Du min syster och mor, du och jag och ej jag,
ditt namn är natt, det är gåta skum.
Jag anar dig väldig, mäktig, blind
och ljudlöst stum.

Du vet fasors djup, som jag ej sett,
jag bävar att bryta din hemliga lag.
Men tröst vet du mild, som nekas mig
av solklar dag.

Jag har tigande gömt dig mitt sår
och värkt bland törne, tills själen var tom.
I mörkret rörde du törnet – och sprang
i vildrosblom.
(Karin Boye)