För tusen år sedan

För tusen år sedan reste en man som hette David runt i trakterna av Västerås. Han var en missionens man, och brukar räknas som Västmanlands apostel. Det berättas att han som gammal man, blev skumögd till följd av alla de tårar han fällt under sina böner. Detta ledde till att han en gång trodde att en solstråle som föll in på kyrkväggen var en pinne. På den pinnen hängde han upp sina vantar.

Det är ungefär som berättelserna om predikanterna som till följd av all tid de tillbringat på knä för att be, fått knän grova och skrovliga som en kamels.

Skrönor eller inte, men kanske är det ändå bilder som söker beskriva något som syns mer i den himmelska och osynliga världen, än i den jordiska och synliga. Och i så fall är det verkliga skildringar av verkliga människor.