Till minne och framtid

För tio år sedan reste jag den långa sträckan med ett enda ärende. Jag var på väg till döden. En begravning. Ett staplande de sista stegen med den käraste av vänner. Jag går igenom mappen med minnen. Mappen som jag förvarar tillsammans med mina intyg, betyg, examensbevis och andra viktiga papper. Och jag gråter inte förrän jag läser mina egna tättskrivna anteckningar från dessa dagar. En saklig beskrivning av två veckors händelser i en människas liv. Händelser som för alltid förändrat.

Där finns ett brev, från hon som då var i mitten av tonåren. Hennes frustration över sin otillräcklighet i min sorg och förtvivlan, blir den största trösten. Ett delande av oförmågan inför livet.

Läsningen väcker det fysiska minnet av en omslutning, vars eko ännu inte klingat av i mitt inre. Den ordlösa medvandringen. Han hade inget han kunde göra för mig, han måste ha sett mitt lidande, vetat om det på något vis och han gjorde det enda som betydde något, han öppnade upp sig själv, bjöd närhet, fasthet, inneslutning, tystnad.

Fick ett mejl i morse, i ett annat ärende och ändå inte. Sorgen har många ansikten – tröstens Gud ett enda, läser jag. Och detta är min beskrivning av hur tröstens ansikte ser ut. Till minne och framtid.