En psalm

Det språkliga uttrycket i en av Kristi Himmelsfärdsdagens psalmer känns kanske lite passé, som något från förr, men själva innehållet utgör ett nästan onödigt påtagligt nu:

Till härlighetens land igen
jag ser dig, Jesus, fara;
men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.

Långt från min Faders hus jag går,
ack herre, huru länge?
Men dit mitt öga inte når
mitt hjärtas bön sig tränger.
Den outsäglig, innerlig,
skall dela skyn och hinna dig.

En skymt jag då i tro får se
utav det goda landet,
där du från mig ej skiljes mer,
när löst ur syndabandet
bland helgonen jag fri och glad
får bo i levande Guds stad.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
dit söker sig mitt hjärta:
till himlen och min Frälsare,
till glädjen världen ej kan ge.

(Svenska psalmboken 159)