Gudstjänst

Igår firade jag gudstjänst i en kyrka jag inte besöker så ofta. Vi samlas på kyrkbacken för att avlyssna klockringningen och sedan till musik följa processionskorset in i kyrksalen. Då klockorna börjar klämta sliter en liten man av sig sin keps och jag blir rörd till tårar. En sådan respekt för signalen som kallar till samling i Guds hus! Jag tycker förvisso det är tjusigt med den vördnad han så spontant visar, kyrkklockornas kallande till andakt är värd respekt, men samtidigt önskar jag att hela livet ska vara en sådan andakt, där det ständigt klämtar till gudstjänst. Inte därför att kyrkan nödvändigtvis behöver bjuda fler aktiviteter, utan för att hela livet, vardag som helgdag, för den som tror, är en gudstjänst, ett underverk att vörda, ett ansvar att ta på allvar.

Då vi tågar in i kyrkan kommer en man ilande förbi. Kyrkvaktmästaren ropar in honom och bjuder honom att vara med. ”Men jag kan ju inte gå in så här”, säger mannen och syftar på den sexpack öl han bär under armen. ”Det fixar jag”, säger vaktmästaren glatt, och visar mannen på en plats där han säkert kan förvara sin öl till efter gudstjänsten. Den bilden förstärker för mig, att det inte är en högtidlig uppklädd företeelse att fira gudstjänst, utan att det hör det vanliga livet och de vanliga människorna till. Och en sådan kyrkvaktmästare, som är beredd att vakta ölen åt kyrkobesökarna, behöver varje kyrka.

Att hela gudstjänsten ramas in av folkmusik förstärker på något självklart sätt, den vardagliga vördnad som jag efterfrågar kring livet och gudstjänsten. Avslutningsmusiken består av en brudmarsch som till att börja med framförs på en ensam försynt violin, men som efterhand förstärks av först en flöjt och sedan orgeln. Musiken stegras i takt med att leendet i violinstens ansikte blir allt bredare. Vilken avslutning! Som en introduktion till något stort.

Kristi Himmelsfärdsdag minner inte om ett slut, utan om en fortsättning. Jorden utgör inte begräsningen för livet, utan är förberedelseplatsen för evigheten i himlen. Det som Bibeln kallar bröllopsfesten, då de som tror får möta den de tror på, som en brud möter sin brudgum.