På väg

Här på bloggen beskriver jag mig själv som en pilgrim. Oavsett vilken beskrivning man gör av sig själv eller någon annan/något annat läggs en speciell betydelse i de ord som används. Som regel är väl denna betydelse något som i en mänsklig gemenskap kan förstås på ett likartat sätt av fler än mig själv. Det är liksom ingen mening att jag säger att jag är en pilgrim om jag inte samtidigt antingen tar för givet att mina (eventuella) läsare förstår ordet ungefär som jag själv gör eller att jag förklarar vad jag själv menar med just ”pilgrim”.

Orden i ett språk är ju inte statiska, de har inte en given av alla begriplig och konsistent betydelse, utan det är ganska flytande. Ändå finns det så mycket samsyn att vi i alla fall kan kommunicera med varandra, även om många konflikter förmodligen inte handlar om något annat än att orden fylls med lite olika innebörder.

Nåja! Med pilgrim tänker jag mig en människa (jag) som är på väg – det finns en rörelse, en vandring (existentiell mer än fysisk) hos pilgrimen. En människa (jag) som är på väg till något bortanför det som nu är, en strävan till något annat. Den förträffliga Svenska Akademiens Ordbok beskriver ordet ”pilgrim” bland annat så här (med min modifiering av det lexikala språket):

Bildlig användning om människan eller den kristne såsom en främling på jorden och hemmahörande i Guds rike eller såsom stadd på pilgrimsfärd till himmelriket.

Just så! Så använder jag ordet ”pilgrim” som en beskrivning av mig själv.

Uppenbart finns det andra beskrivningar. Den kristna tidningen Amos tänker sig att pilgrimen kan strosa till Ikea i Barkaby, istället för till himlen. Kan så vara, men det är inte den betydelse jag lägger i ordet, för även om ett besök på det stora möbelvaruhuset kan vara värdefullt ibland, är det knappast intressant som det livsmål vilket en pilgrim valt och strävar mot. Åtminstone inte såsom jag, den kristna traditionen och SAOB förstår pilgrimen.