Ett smycke

Jag har ett smycke som påminner mig om det äktenskap som var mina föräldrars. Igår hade de bröllopsdag och om de hade getts möjlighet skulle gårdagen ha varit dagen att fira drygt fyrtio år av gemensam strävan. Nu blev det inte så. Det blev inte så eftersom döden kom emellan. Döden, det som gjorde att äktenskapet mellan mina föräldrar kom att vara i knappa tjugo år och varken mer eller mindre än detta.

För det är ju så med döden, den kommer emellan. Den kommer in och avbryter något som pågår. Döden avbryter livet, den avbryter relationerna mellan människor, den avbryter människans jordiska värv och den avbryter alla möjligheter till ytterligare göranden och låtanden.

På så sätt är döden alltid ytterst dramatisk. Men på samma gång är döden egentligen aldrig dramatisk. Något annat säkert om livet vet vi ju inte. Alla våra planer, alla våra tankar om hur det ska vara, faller platt för vi kan inte veta någonting mer än att döden i något ögonblick, som vi inte känner till, kommer att sätta stopp för allt.

Men så finns det ju en annan sida av döden. Det är den sida som betraktas ur ett helt annat perspektiv än de jordiska görandenas. Det är evighetens perspektiv. Det är dit livet tar vägen då döden sätter stopp, det är där det fortsätter då det tar slut här. Därför påminner smycket jag bär inte bara om mitt eget upphov och dödens oåterkalleliga verkan, utan även om det vilket är bortom, det liv för vilket döden är förutsättningen och det liv för vilket detta är förberedelsen.

När som helst kommer döden på besök och förändrar för alltid. Allting förändras, sånär som på en sak: Livet tar inte slut av döden, det går bara vidare dit där förberedelsen under jordelivet strävat.