Med Gud

Många hänvisar, när det ska tala om betydelsen av sin tro, till svårigheter i livet. Dramatiska händelser, svåra perioder, kriser och besvärligheter, då man upplevt att tron varit till hjälp och att Gud stått bi.

Naturligtvis kan jag inte säga emot detta. Det är dessutom – naturligtvis – så det ser ut för mig också, att Gud hjälper då det krisar till sig. Men jag känner mig ändå rejält främmande för en dylik beskrivning av min tro och dess betydelse för mig. För det är inte framförallt i det som skulle kunna betraktas som de stora kriserna i livet som tron kommer till nytta. Den är tvärtom en integrerad del av min vardag, av varje ögonblick av mitt liv, i smått som stort. Och det är där, i det vardagliga, det vanliga med upp- och nedgångar, som jag har Guds sällskap. Oavsett jag upplever att det gör någon nytta eller inte.